Apropå en viss Triumfbåge

En av fördelarna med att vara historiker är kanske att man vet att allt elände, hur eländigt det än är, förr eller senare tar slut och öppnar en ny tid.

Krig tar också slut. Även om de ibland varar länge, som exempelvis trettioåriga kriget. Men det följdes av Westfaliska freden 1648 och Europa kunde andas ut.

Andra världskriget varade inte lika länge men gav när det väl tog slut en ny ordning för Europa och världen. Ofta nedskriven i traktat och internationella lagar.

Historien har också, har det tyvärr visat sig, en förmåga att upprepa sig. Låt vara inte exakt, bara något sånär. Symboliskt kan man säga. Men ack så symboliskt. Nästan absurt. Ibland komiskt. Ibland farligt.

När Adolf Hitler för många år sedan rullade in med sin öppna bil i sin födelsestad Braunau am Inn jublade folket redan vid bron. Han stannade dock inte vid huset där han var född utan åkte direkt till sin älskade stad Linz där han gått i skola.

Där höll han ett bejublat tal från dåvarande Rådhusets lilla balkong. Platsen det låg på hette då Franz-Joseph-Platz efter kejsaren. 1938 döptes den efter att Hitler lämnat platsen snabbt om till Hitler-Platz, liksom ett hundratal andra platser i hans Tyska rike.

Idag finns ingen sådan plats i vare sig Tyskland eller Österrike, och torget i Linz har rätt och slätt fått heta Hauptplatz. Så är historiens förgänglighet.

I dagens Berlin finns en rest av samma slag av förgänglighet. Den är extra symbolisk: triumfbågen. Den var tänkt att bli större än den i Paris, både bredare och högre. Störst i världen. Berlin skulle ju efter ombyggnaden bli världens huvudstad.

Triumfbågen skulle stå vid början av den stora syd-nordliga paradgata som skulle sträcka sig förbi riksdagshuset, över floden och till världens största byggnad med rum för hundra tusen personer. Medan den i Paris bara är femtio meter hög och fyrtiofem meter bred skulle denna triumfbåge bli 117 meter hög och 170 meter bred.

Triumfbågen måste stå fast i marken, och för att testa terrängen lät nazisterna pröva den med en betongklump som vägde 12 650 ton och ställdes på ett arton meter tjockt lager av morän. Efter kriget, som gjorde att triumfbågen aldrig blev påbörjad, hade betongen sjunkit fem meter och lutade tre meter åt ena hållet.

Idag står betongklumpen mitt i ett bostadsområde i Berlin, i hörnet av General-Pape-Straße och Loewenhardtdamm. Dess kammare, där mätinstrument installerats, är renoverad och utgör ett av Berlins mer udda turistmål.

Som sådan påminner den om historiens förgänglighet. Förhoppningsvis till någons nytta.